Berättelsen om grönsvarta historien

Några av er har redan hunnit köpa och därmed börjat läsa medan några av er har funderingar på att köpa för att sedan börja läsa.

Oavsett vad kommer förr eller senare följande fråga att dyka upp: hur gick det till när GAIS jubileumsbok 1894-2019 kom till?

Det här är, i all enkelhet, ett försök att beskriva detta.

Varje resa börjar med ett steg men det handlar minst lika mycket om att faktiskt bestämma sig, att göra slag i saken, att gå från ord till handling eller snarare att gå från handling (historien om GAIS) till ord (boken).

Under några års tid hade kontakter tagits med GAIS kansli men också enskilda ledamöter i styrelserna där det påpekades att 2019 fyller föreningen 125 år och att en bok borde vara mer eller mindre given.

En sorts välsignelse gavs också men – underförstått – så fanns det inte precis någon ekonomi att tala om. Vilket i sig inte var ett problem. Att stötta GAIS innebär ju i mångt och mycket att ställa upp med ideell tid och inte minst pengar.

I botten finns ju som bekant 100-årsboken från 1994 som i sin tur var baserad på många källor däribland tidigare jubileumsböcker. Det föll sig naturligt att kontakta gänget bakom den boken varvid tre kände sig manade att ta ett steg framåt: Bengt Gellingskog, Martin Jigstam och Mats Jönsson.

Bengt skrev ett flertal texter, Martin hade ansvar för statistik och Mats hade förra gången det huvudsakliga ansvaret för att lotsa projektet i hamn.

Bland det första var att bestämma storlek, omfång och innehåll.

Storleken skulle vara rejäl det vill säga A4-format (mindre än så kändes inte värdigt), omfånget bestämdes till 500 sidor och innehållet skulle bestå av tre delar: statistiken, en komprimerad version av de första 100 åren med vissa tillägg – bland annat är det under 2019 är 100 år sedan GAIS tog sällskapets första SM-guld – plus tillfoga de senaste 25 årens historia.

Martin gick igång med statistiken, Bengt med det första grönsvarta seklet och jag med det senaste kvartalet och där Mats bidrog med tankar och funderingar om precis allt möjligt.

Bland annat var det Jönsson som gav de sista förlösande orden att inte gå och vänta på att GAIS skulle återkoppla med någon form av besked. ”Bara gör det och presentera sedan för GAIS” menade han i sann punkanda á la ”do it yourself”.

Att skriva jubileumsböcker har gjorts förr men historien om GAIS har inte gjorts. Hur skulle det gå till?

Ganska snart stod det klart att innehållet för de senaste 25 åren måste vara en i det närmaste slavisk genomgång av historien kryddad med intervjuer med samtal med tränare och spelare.

Ganska tidigt fick jag tillgång till Jönssons arkiv lokaliserad i källaren hemma på Kungshöjd. Han har läst dagstidningar och klippt ut precis allt som haft med GAIS att göra. Minsta lilla notis om provspelare under försäsongen till firande av kvaltriumfer av olika slag.

Allt var sorterat i pärmar för varje säsong, ibland med fler än en pärm (försäsong, våren, sommaren och hösten). GAIS har under senaste 25 åren spelat någonstans mellan 750-800 matcher i form av tränings- , serie-, cup- och kvalmatcher. Samtliga har lästs igenom för att bilden av historien skulle kunna bli så komplett som möjligt.

Läsningen av klippen gav också upphov till flera sidoinlägg som sommarmatcher, årsmöten, roliga händelser med mera. De behövde också få plats.

Säsongerna skulle därefter kryddas med intervjuer med tränare och spelare som var med. Den absolut första som intervjuades var den senaste maratonmannen Fredrik Lundgren som gjorde närmare 300 matcher säsongerna 1999-2012. Nästan två timmar i hans sällskap – Fredrik är exceptionellt lätt att prata med plus att han faktiskt säger något också – gav en insikt om att intervjuerna med spelarna och ledarna inte skulle ”gömmas undan”. Snarare skulle de lyftas fram.

Det fanns också ett annat problem och det var tempus. En genomgång av en säsong skrivs i imperfekt det vill säga det som har hänt medan intervjuer mer naturligt blir bäst i presens det vill säga nutid. Att låta dessa hamna på olika platser i boken gjorde att man slapp problemet med att blanda två tempus.

Med alla dessa pusselbitar i hand träffade jag Per Zetterqvist. Han arbetar med att skapa tidningar och andra trycksaker för en rad uppdragsgivare. Han har också under flera års tid gjort layout och redigering av tidningen Makrillen.

Eftersom jag varit redaktör för Makrillen under flera år och därmed jobbat tillsammans med honom visste jag att det var en person jag absolut kunde komma överens med, som jag litade fullt ut hade ett grafiskt öga och som dessutom med åren lärt sig vad som är GAIS.

Men varken han eller jag hade tidigare gjort en jubileumsbok. Jag menar, hur går det till? Hur ska den se ut?

Vi träffades några gånger för att diskutera form och stil och jag kan med en gång säga att inget av det som ni kan se och läsa om i boken har skett av en slump.

Vi kom fram till att layouten vad gäller de 125 åren skulle följa samma mönster men att statistiken måste ha ett annat språk. Det föll sig ganska naturligt.

Om man börjar läsa från 1894 och kommer fram till 2019 ska utseendet vara detsamma. Det skapar en känsla av ordning vilket ger lugn vilket ger harmoni.

Vi valde också att dela upp kapitlen efter naturliga händelser i föreningens historia. Att det för den nya delen skulle ske ett avstamp 1994 var naturligt liksom att det skulle sträcka sig till 1996 det vill säga med allsvenska kvalet 1995 och degraderingen 1996. Åren i tvåan 1997-98 var ett kapitel medan kapitlet kring åren 1999-2001 ju som bekant bestod av allsvenska kvaltriumfen 1999, allsvenskan 2000 och degraderingen från superettan 2001. Och så vidare.

Efter varje kapitel kopplades intervjuerna på. Tränaren BA Strömberg och spelarna Anders Kiel och Sören Järelöv hamnade därmed på kapitlet för 1994-96.

Vi behövde också bilder. Skulle det tas nya bilder på de intervjuade? Svaret var nej. Majoriteten bland den grönsvarta publiken kommer ihåg tränarna och spelarna från den aktiva karriären och det var den bilden av hur det såg ut där och då vi ville ha med.

Genom åren har flera fotografer hjälp GAIS med bilder och dessa kontaktades och ombads bidra med vad de hade i sina arkiv. Det bildmaterialet är såväl unikt som gaisigt.

Per och jag hade bestämt oss för att highlighta några spelare på omslaget varav Karl-Alfred Jacobsson och Samir Bakaou, som båda prydde 100-årsboken, skulle vara med. Men vilka fler?

Från de senaste 25 åren var Lundgren given liksom Wanderson – vår senaste allsvenska skytteligavinnare – plus någon till. Valet föll på Kurt Axelsson vilket kanske får en och annan att säga ”vem är det?” men också en och annan konnässör att säga ”mycket bra val!”

Dessutom hade vi en tanke på använda oss av tifobilder på omslaget. Just tifo är en del av supportandet som är en integrerad del av de senaste 25 åren. Makrillarna har funnits sedan 1961 men Gårdakvarnen etablerades först 1996 medan GAIS Tifo såg dagens ljus omkring 2008.

Ett av de kanske vackraste grönsvarta tifon som gjorts – kanske till och med det vackraste – fick bilda en sorts fond på omslaget och då fick vi också, ytterst naturligt men samtidigt oerhört passande, med orden ”för en förening med vår tradition”.

På baksidan var tanken redan tidigt att fylla den med de verk som GAIS Tifo gjort det vill säga de som så att säga backar upp föreningen. Baksidan, backar upp – ni fattar.

När vi kom till säsongen 2012, som ju var så miserabel att vi var tvungna att ge den ett eget kapitel, var frågan hur vi skulle beskriva den i bilder. Per förde fram idén om en helt svart sida med lite text som inledning men det kändes för mycket som en begravning. En av fotograferna – Mikael Josefsson – hittade en bild som bättre kunde beskriva den säsongen. Slå upp sidan 330 och kolla vad det blev. Titta extra noga på vad som står på anslagstavlan. Som sagt – det finns en tanke bakom allt.

Häromdagen blev jag intervjuad av GP om och kring jubileumsboken. Bland annat ställdes frågan om vad som var det roligaste eller mest givande med boken. För egen del var det tveklöst alla intervjuer och det av två skäl.

För det första för att historien om GAIS med ens blev mer levande. Här fanns berättelser om de som faktiskt var med och att de kunde, med några års distans, förmedla hur de uppfattade sin tid i GAIS.

För det andra för att tränarna men framför allt spelarna under sin aktiva karriär var så pass fokuserade för att inte säga upptagna av den egna karriären – nästa träning, nästa match och så vidare – att de inte kunde sätta in sig själva eller den egna historien i ett historiskt ljus.

Men med några års distans, ja kanske till och med efter att den egna karriären var avslutad, så började tankar och funderingar om tiden i inte minst GAIS formuleras. Vad var det som hände egentligen? Vad var det som jag var med om? Och hur kommer supportrarna och den grönsvarta publiken ihåg mig?

Faktum är att detta blir viktigare ju äldre man blir för det som händer när man kommit en bit upp i ålder är att man blir en smula mer nostalgisk. Man vill göra bokslut och summera.

Egentligen är det samma process som sker hos grånade rockstjärnor som gärna vill delge vad de har varit med om.

Med ett undantag har samtliga tränare under perioden 1994-2019 velat prata om sin tid i GAIS – det gäller även de som inte av fri vilja lämnat GAIS – och spelarna har i samtliga fall tyckt att det varit en stor ära att få vara med.

Väsentligast av allt är ändå att den grönsvarta historien ska vara dokumenterad. Det ska finnas en plats där allt är samlat. Jubileumsboken är den platsen.

Framför allt är det vi gaisare som ska skriva vår historia. Vi vet bäst vad som har hänt och vi har bäst koll på vad det är som vi har varit med om.