Bill Callahan på Pustervik i Göteborg på det som är hans och tremannabandets sista spelning på den här Europaturnén.
”Det är bitterljuvt. Å ena sidan vill man åka hem…å andra sidan vill man också genomföra konserten” säger han med sin djupa röst som blir än mer djup när han sjunger.
Riktigt bra blir det när han några låtar in i konserten framför ”America!” och vad han, aningen ironiskt kanske, tycker om sitt land.
Det ska medges att jag inte är den som är vansinnigt inlyssnad på Bills musik, som ju är ganska omfattande, men konserten tenderar att bli ungefär samma sak mest hela tiden. Han är som någon som smyger omkring i ett hus men han skrämmer aldrig eftersom man hela tiden har koll på honom via övervakningskameror.
Bill Callahan började sin musikaliska karriär med att på kassett kopiera heminspelade fyrkanaliga låtar utan ambition på att en dag stå inför 18 000 på Madison Square Garden. Då blir tilltalet därefter det vill säga lågmält, eftertänksamt och utan att ta någon annan plats än sin egen.
Sådana musiker behövs också, tack och lov.
Comments