Det är någonstans när konserten har nått halvvägs som man förstår att den irländske sångaren, gitarristen och låtskrivaren Glen Hansard inte riktigt är som alla andra. Glen har nått den plats i konserten där det nio personer starka bandet inklusive stråkkvartett får några låtars paus när Javier Mas, en äldre musiker som spelar mandolin och gitarr med mera, helt plötsligt kliver upp på scen. Han sätter sig på sin stol, tittar på Glen och Glen tittar på Javier. Då går det upp för Javier att han tagit plats på scen en låt för tidigt. Men på bara några sekunder finner sig Glen i situationen. ”Vi kan väl spela en låt med din tidigare chef” säger Glen som syftar på att Javier under flera års tid turnerade med Leonard Cohen. Och så spelar de Cohens ”Famous blue raincoat” som kanske är en av musikhistoriens sorgligaste uppbrottslåtar. Givetvis bemöts framförandet av stående ovationer där vi sitter i Barbican Centre. Händelsen är ännu ett exempel på det där med att spela live egentligen är en fråga om att vara så välrepeterad och därmed så trygg att man kan avvika från stigen för att sedan åter hitta tillbaka. Det är inte första gången som han gör en utflykt och ger lyssnaren mer att minnas än enbart låtar. Men Glen har naturligtvis en uppsjö av egna låtar att välja mellan varav sex stycken denna kväll är hämtade från hans senaste och fjärde studioalbum ”This wild willing” som släpptes bara fyra dagar innan konserten. Det är ett album, det ska med en gång sägas, som avviker rätt rejält från det han fram tills nu har gjort i bandet The Frames, via projektet Swell Season liksom hans solofärd. Musiken kräver inte bara öppna öron utan också att man väljer att lyssna aktivt och det är vad alla i rummet gör denna kväll för en man som med gitarr, trummor, bas, stråkar, piano och keyboards gör sitt yttersta för att, som Glen uttrycker, framföra låtar som ställer som sin enda förhoppning att de ska få bli lyssnade på. Barbican Centre är ett kulturcentrum i den del av London som kallas för Barbican, ett helt kvarter fullt med byggnader i den stil som kallas för brutalarkitektur. Mycket betong, massor av raka linjer och ett innandöme som hela tiden leder vidare från ett rum till ett annat. Själva konsertlokalen är dessutom hem för London Symphony Orchestra och BBC Symphony Orchestra vilket gör att kraven på akustik var och är stor. Det var länge sedan som jag upplevde ett så fantastiskt ljud som i Barbican Centre och som i sin tur förhöjer konsertupplevelsen. Men allt det fyrkaniga och allt det betongiga, allt det tekniska och allt det akustiska i all ära – det är i hjärtat och det som sker under den tysta kommunikationen mellan musiker och lyssnare som magin uppstår. Att jag ens vill berätta allt det här för er hänger samman med att jag blivit berörd av något och gärna vill förmedla det till er. Fler borde få bli just berörda.
Comments