”…and out of the blue I got this phonecall from a person saying would like to do this?” Har jag läst många artister och musiker berätta om hur de fick kontakt med andra artister och musiker. Skillnaden den här gången var att det skedde mig och att det var något som verkligen kom "out of the blues". Sent 2017 hörde nämligen Sofie Reed av sig. Hon hade fått tips om mig av en gemensam bekant i Halmstad. Frågan var om jag kunde tänka mig att skriva en bok om Sofies liv. Jag svarade att ”visst, det kan jag väl göra” men menade att Sofie borde läsa något av det som jag hade skrivit bara för att få en uppfattning om mitt sätt att uttrycka sig. Några gamla texter mejlades till henne och de föll i god jord hos Sofie.
Om Sofie visste jag inte särskilt mycket. Att hon i unga år hade flyttat från Ludvika i Dalarna till USA och Minneapolis, mycket tack vare att hon gillade Prince, visste jag liksom att hon gett ut några album och turnerade flitigt. Hon var en ofta sedd gäst på Åmåls Blues Fest.
Den 6 januari, för övrigt på min sons födelsedag, satte vi igång med samtalen som skedde via Facetime. Jag berättade i förväg vad som skulle vara ämnet eller ämnena för dagen och samtalen fogades sedan samman till kapitel. Ett naturligt break kom under första halvan av februari då jag hade fått ett stipendium för att vara två veckor i det hus i Aten som Ariane Wahlgren en gång i tiden donerade till Svenska Författarförbundet och som delades med Svenska Journalistförbundet.
Med viss nervositet korrläste jag både en och två och tre gånger innan jag skickade vad jag fram tills dess hade gjort. Svaret från Sofie var minst sagt entusiastiskt. ”Det här kommer att bli skitbra!”
Under de fortsatta diskussionerna pratade vi om mycket, däribland vad boken skulle heta. Att den skulle ha namnet Sofie Reed var ganska självklart men jag tyckte tillägget ”One woman band” eftersom det här med att samtidigt på scen spela dulcimer, munspel och stompbox samt sjunga var hennes grej. Förslaget köpte Sofie.
Förutom att prata med Sofie kom jag också i kontakt med människor som hon hade arbetat med under åren lopp, däribland flera amerikaner som var involverade i Prince verksamhet. Bland dem kan nämnas klädkreatören Stacia Lang, managern Craig Laurence Rice och musikern Morris Hayes – den senare är den som har arbetat längst med Prince.
När jag rotade fram mitt gamla turnéprogram från Prince turné 1992 såg jag alla tres namn. Det var en wow-känsla av oanade mått att 26 år senare få möjlighet att prata med människor som just då stod Prince så nära.
I slutet av maj skickades boken till tryck och en månad senare åkte jag förbi tryckeriet i Åmål för att hämta några lådor böcker för vidare färd till ett hus i Malingen nordväst om Ludvika där Sofie bodde några dagar innan hon skulle göra den första omgången av sommarens spelningar i Sverige.
Hon fick den äran att öppna den första lådan böcker och hålla ett exemplar i sin hand av det som var en sammanfattning av hennes liv som människa, musiker och artist.
Det var också första gången som vi såg varandra i verkliga livet. En märklig känsla att träffa någon som man i princip visste allt om.
Böcker skickades ut och böcker såldes men nu är det inte antalet som är det väsentliga - även om det självfallet har betydelse - utan mer reaktionerna som man tar till sig. Visst är det kul att boken säljer men ännu roligare var det att direkt av läsare men också indirekt via Sofie få höra vad människor tyckte och tänkte och fortfarande tycker och tänker.
Man vill ju att ens ord kring en annan människas liv ska beröra de som läser och att boken inte bara ska bli en så kallad hyllvärmare.
Boken om Sofie är en berättelse om en människa som verkligen har något att berätta och vad som händer när en människa bestämmer sig för att skapa eftersom det är den enda väg som syns.
Jag är oändligt stolt över att ha fått göra den här boken och inte minst att Sofie vågade lita på mig.