top of page

Ett band som följer mig genom livet

Uppdaterat: 4 okt. 2018

Förra gången gick det inte – skivbolaget lyckades aldrig etablera kontakt med bandet när albumet skulle släppas – men den här gången bara skulle det gå.

Alice In Chains släpper nytt album, det sjätte i ordningen och det tredje sedan de återupptog verksamheten igen för tolv-tretton år sedan och de skulle dessutom spela på Gröna Lund i Stockholm.

Samma dag som det blev klart bokade jag tågbiljett och berättade för Martin på Sweden Rock Magazine ”jag ser giget oavsett vad – kolla om det går att intervjua en eller flera medlemmar”.

Och efter visst dividerande med skivbolaget som alltid är fallet så fort ett stort band är involverat, så blev det till slut separata intervjuer med först Jerry och Sean, sångare/gitarrist respektive trummis och medlemmar sedan starten, och sedan Mike och William, basist sedan 1993 och sångare/gitarrist sedan 2006.

Alice In Chains är ett band som jag har följt sedan de slog igenom med första albumet ”Facelift” 1990. Andra albumet ”Dirt” från 1992 lyfte dem till en högre nivå.

Där emellan kom den akustiska EP:n ”Sap”. Kommer såväl ihåg hur jag på besök hos min gode vän Anders i Borås fick veta att ”Tony, den här måste du lyssna på”. Där satt vi helt tysta och lyssnade på EP:s i sin helhet och insåg att de helt plötsligt hade tagit sig själva till en annan nivå med låtar som bland annat ”Brother” och ”Am I inside”.

26 år senare pratar Jerry om hur bandet med de första albumen skapade sin mall för vad och hur de kunde skapa, spela in och ge ut musik.

Mer än 30 år efter bildandet framstår de, tillsammans med Pearl Jam, också som ett relevant band som fortfarande gör relevant musik. Jag ljuger inte om jag säger att jag lyssnar på något med AIC varje vecka.

Jag hade förmånen att se dem två gånger när det begav sig – Mejeriet i Lund och KB-hallen i Köpenhamn – och blev därför själaglad när de blev klara för Roskildefestivalen 2010. Ännu gladare blev jag av att inse att de fortfarande hade ”det där”.

Favoritlåt? ”Down in a hole”. Med en textrad som ”I´ve eaten the sun so that my tongue have been burned of the taste”.

Just då trodde jag den handlade om förre sångaren Layne Staleys tragiska död som utifrån betraktat var som att bevittna ett utdraget självmord. Långt senare förstod jag att det handlade om Jerrys förhållande med den dåvarande flickvännen.

Layne, ja. Men också förre basisten Mike Starr som även han dog till följd av drogmissbruk. Det skulle vara lätt för de kvarvarande medlemmarna, inte minst Jerry och Sean, att prata om dessa två och så att säga slå mynt av tragiken.

Men de varken vill eller orkar göra det och tycker bara att det är tröttsamt att prata om ”en massa döda vänner”. Dock tillägnar de i samband med alla konserter låten ”Nutshell” till Layne och Mike. De finns alltid där i tanken.

Utmaningen den här gången var att på de cirka två timmar jag hade till mitt förfogande krama ur så mycket som möjligt av det senaste albumet ”Rainier fog” liksom något som ska vara ”the story of”.

Enkelt uttryckt kan man säga att främst Jerry och Sean var på gott humör i Stockholm men de var inte fullt så entusiastiska två dygn senare på Copenhell i Köpenhamn.

I sådana stunder är det lätt att förtvivla och tycka det är småjobbigt att nästa avtvinga två människor minnesbilder från två döda kompisar. Då kan vara det vara idé att påminna sig om att jag inte är där för att i första hand behaga de jag pratar med utan jag är där på uppdrag av läsarna. Jag är, enkelt uttryckt, deras förlängda arm.

Missförstå mig rätt: ingen i bandet är otrevlig. De tycker bara det är så träligt att prata om sina döda kompisar.

Den kortare texten om nya albumet ”Rainier fog”, där sista låten ”All I am” kanske är den bästa de gjort på länge, är redan publicerad i Sweden Rock Magazine medan den andra berättelsen ska publiceras i kommande nummer fördelat på två delar.




Comments


bottom of page