top of page

Flera sidor av Slash

Innerst inne ville ha nog kunna säga mer – han är ju ett musikfan som gillar att prata om musik – men så är han också en del av något större.

Som Guns n´Roses.

Då får man hålla tand för tunga, i synnerhet om man har skrivit på ett juridiskt bindande avtal som stipulerar att han är mer eller mindre förbjuden att prata om det band som varje kväll under några veckors tid möter minst 50 000 människor på en turné genom Europa.

Det handlar om Slash och jag tycker nästan synd om honom.

Resan genom livet tar mig i början av juni till Berlin för att intervjua just Slash. Inte om Guns men väl om hans egna band och hans senaste album ”Living the dream” som han skapat tillsammans med sångaren Myles Kennedy och bandet The Conspirators.

Under en tid var det oklart var någonstans intervjun skulle ske. London kanske. Eventuellt Odense på den danska ön Fyn. Eller möjligen Berlin.

Det blev det senare.

Uppdraget var till det yttre ganska enkel att förstå det vill säga att beskriva Slash kommande album. Men eftersom intervjun skedde dagen efter turnépremiären på Olympiastadion är ju frågor om och kring detta ganska given, i synnerhet som setlisten bjöd på många covers varav en var Velvet Revolvers ”Slither” som Guns spelade för första gången någonsin.

Frågan man ville ställa var hur man (läs: sångaren Axl) kom fram till att detta var OK?

Jag ville ställa en handfull frågor mest som ett sätt att få igång en konversation inför själva huvuddelen. Det vore lika naturligt som aom jag skulle intervjua Juventus anfallare Cristiano Ronaldo om hans nya skoavtal dagen efter att laget vunnit Champions League och då gärna ville ställa frågor om finaltriumfen.

I hissen upp på hotellet där bandet bodde tyckte skivbolagets representant att mitt resonemang lät fullt logiskt och Slash storväxte representant vacklade för en stund. Innerst inne tror jag han tänkte att ”jo, det låter ju rätt OK det han säger” innan han kom på vem som är hans arbetsgivare.

Knappt någon minut in i intervjun klippte Slash vänligt men bestämt av med att konstatera att ”du vet att jag inte kan prata om det här”.

Inte för att Slash är en otrevlig person. Alls inte. Snarare det omvända.

Hans engelska påbrå gör att han framstår som synnerligen väluppfostrad person men det är samtidigt inget påklistrat eller konstrat. Slash är genuint trevlig, gillar att prata med människor och älskar att vara musiker…samtidigt som han ogillar allt som rock n´roll-svängen för med sig av onödiga restriktioner. Som vad han får säga respektive inte. Men han genomlider det för att han, liksom alla andra, vet vem det är man hela tiden måste förhålla sig till.

Men det hindrar inte Slash från att ramla in i svar kring Guns ändå. Som när jag frågar hur han gör för att samla på sig låtidéer och pekar på mobiltelefonen där han just då, i början av juni, hade cirka 80 idéer samlade.

Han sa sig veta för vilka projekt respektive idéer skulle kunna funka för och nämnde då själv Guns. Då var det bara att hugga: du/ni gör alltså låtar för Guns?

Slash ryckte till, kom på avtalet och slingrade sig ur med ett ”vi får se”.

Men kom ihåg var ni läste om nytt album med Guns n´Roses första gången…

Cirka 45 minuter intervju på ett hotellrum i Berlin kan inte på något vis bli heltäckande om och kring en person. Man får helt enkelt koncentrera sig på en, två eller möjligen tre huvudfrågor. En var hans relation till Lemmy i Motörhead som gick bort i december 2015. Här blev hans svar uppriktiga och ganska djupa för han pratade om en kär vän han tog sina första glas med redan 1987.

Allt går att läsa i den omslagsartikel som blev flera sidor lång i Sweden Rock Magazine. Det numret går inte att köpa i butik men det går alltid att beställa den och andra tidigare nummer via SRM:s hemsida.

Och ifall ni undrar varför jag börjar detta bloggande med att backa bandet till juni månad, så beror det på att jag har så mycket att berätta från de senaste månaderna att det måste ske i en kronologisk ordning.


bottom of page