Man kanske åker till Dublin men förmodligen mer sällan till Cork i i den sydvästra delen och absolut inte till Clonakilty i den del av Irland där landet håller på att ta slut och Atlanten den så väldiga tar vid. Men det är dit resan går och det är Glen Hansard som drar. Clonakilty med knappt 5 000 invånare drar också. Hit flyttade Jimi Hendrix basist Noel Redding i början av 70-talet och Roy Harper – ni vet, Led Zeppelins ”Hats off to Roy Harper” – räknar staden som hem sedan lång till tillbaka. Och varje höst i september arrangeras sedan några år tillbaka Clonakilty Guitar Festival. Dagen inleds dock vid en plats som heter Baltimore – den råkar bara heta samma sak som den amerikanska hamnstaden – och något som inte är en fyr men väl ett observationsmärke. En plats där vindarna friskar i när solen under några timmar lyckas tränga undan molnen. På kvällen leder cirka 600 människor sina steg till en äng vid stadens utkant. Här står det ett tält för här kommer det att bli en konsert. Tälten är en del av ett ambulerande koncept som slagit ner tältpinnar (om nu pinnar är rätt ord) och rest tält ett antal helger i rad på olika platser på Irland för att bjuda på olika former av kultur. Först poeten och diktaren Stephen James Smith, sedan singersongwritern David Keenan och sist Glen med fyra medmusiker. Glen var med om att runt 1990 starta rockbandet The Frames som hade ganska stora framgångar på hemmaplan men kanske inte så mycket utanför Irlands gränser. 2006 kom filmen ”Once” där Glen spelade en av rollerna och framförde musik under det nya namnet Swell Season. Musiken belönades faktiskt med en Oscar. Sedan några år tillbaka kör Glen under eget namn, vilket har lett till tre själfulla soloalbum i singersongwritertradition, och reser jorden runt med medmusiker. Den här kvällen känns som en konsert för speciellt inbjudna som får höra det mesta från allt som han har gjort under snart 30 år som musiker. Diktaren Stephen James Smith inleder dock kvällen med att läsa dikter ur sin första diktsamling ”Fear not” som han ger ut helt med egna pengar. Att bara läsa ord är en sak men att få höra diktaren själv – på samma sätt som när Dylan Thomas läste sina dikter (det finns inspelningar) – blir något helt annat. Hans hyllning till hemstaden ”Dublin you are” är helt magnifik och får en djupare mening. När han är klar undrar Stephen om publiken har något som de vill veta. ”Är du singel?” undrar en ung tjej som därmed gör sig till taleskvinna för alla damer i publiken. Stort jubel förstås. ”Ha ha, det där är ju en laddad fråga!” säger Stephen som, eftersom precis varje irländare är född komiker, tillfogar: ”Låt mig först få se hur du ser ut!” Men Stephen förklarar att han har ett förhållande som avancerat så långt att han har en bild som första bild på startsidan på hans mobiltelefon. För Glen är musiken viktig men inte heller han kan hålla sig från att skämta här och var. Han kallar de tre som utgör stråktrion för ”String Fein – the musical branch of IRA” och han pratar om sin mamma. ”När vi åkte på semester till England hade vi alltid med oss flera tomma resväskor som vi sedan fyllde med fyrverkerier som vi sedan sålde mot slutet av året” berättar Glen som, det förstår man, hade en kärleksfull men kanske inte så rik barndom – rik på materiella ting, vill säga. ”Vad är klockan?” undrar Glen. ”Nästan tio? Ah, då är hon säkert på bingon” säger Glen som av publiken hetsas att ringa upp henne. Vilket han gör! Han pratar med henne på högtalartelefonen ("År du på bingon? Inte? Inga pengar? Jaså, du kände inte för det") och spelar sedan en låt till henne samtidigt som han lägger mobilen på sin akustiska gitarr. ”I love you, ma!” hinner vi höra Glen viska till henne innan hela publiken jublar så mycket att tältet nästan lyfter av den kollektiva euforin. Sakta går vandringen några timmar senare tillbaka till centrum och vetskapen om att man fått vara med om något alldeles enastående. Ni vet, den där sortens konsert som var legio förr men som nu är så uppbunden av allt det tekniska man kan göra att man missat det levande som är det första ordet i uttrycket levande musik. Och levande är vad man känner sig. För att citera James Hetfield i Metallica: ”good day to be alive”.
Comments