Om man har fått en timme på sig är det den tid man har fått på sig. Man vet aldrig om det är en kollega som väntar på att få göra sin intervju. Jag skulle aldrig drömma om att dra över och efter 57 minuter börjar jag därför runda av. ”Har det redan gått en timme? Det var snabbt! Men det kanske blir så när man får prata om något intressant”. Säger nu inte vem som helst utan – faktiskt – Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan som, när intervjun gjordes, var 72 år gammal men när ni läser detta har hunnit fylla 73. Nu var det inte Deep Purple vi skulle prata om och inte heller Episode Six utan The Javelins, ett band som Ian var med om att bilda under sin tonårstid på tidigt 60-tal tillsammans med fyra andra vänner från förr. Bandet gav aldrig ut något någon musik på skiva när det begav sig men ett möte i Oslo 1992 ledde till att de fem kom samman igen. Deep Purple spelade i staden och Ian fick ett visitkort i sin hand med Gordon Fairminers namn. Han var gitarrist i The Javelins. Över några öl mindes två då medelålders män sin ungdom. Mötet ledde till att The Javelins återförenades för ett album som hösten 2018 fick en uppföljare med exakt samma sättning som då fast då var kvintetten verkligen att betrakta som äldre. Att jag alls hade knas på det där mötet i Oslo berodde på att jag hade läst Ians memoarer ”Highway star” och när jag stillsamt frågade Ian om det inte var så att det nya albumet berodde på just det där mötet för 26 år sedan, så blir han först tyst i några sekunder innan han förstår vad jag syftar på och utbrister ”yes!”. På något sätt var det som om Ian i den sekunden kanske tänkte ”hm, det här verkar inte vara den vanliga sortens intervju”. Och det var det inte heller för de första 20 minuterna kom att ägnas åt The Javelins medan de resterande lite knappt 40 ägnades åt hans uppväxt i Hounslow i västra London, en plats som låg strax intill det som sedan 1966 är känt som flygplatsen Heathrow. Han berättade om två föräldrar som tack vare det andra världskriget slängdes i armarna på varandra men som kanske inte var gjorda för giftermål. En skotte från arbetarklasskvarteren i Glasgow med sympatier till vänster och en kvinna från den lägre engelska medelklassen med sympatier till höger. Ian berättade om den åtstramningspolitik som rådde direkt åren efter krigsslutet, vilken mat man fick äta (den räckte länge, om man säger så) och hur han brukade stjäla…ja, det ska jag inte berätta här men Ian tror att det var den kosten som fick hans hår att bli så starkt och vackert. Min erfarenhet av de senaste årens samtal och intervjuer med framför allt de äldre grånade musikerna, vars album var banbrytande för i vissa fall flera decennier sedan och idag inte har så mycket att bevisa, är att de fullkomligt älskar att prata om det som har varit! Jag förstår precis för rockmusiker är precis som vilken annan människa som helst som blir äldre: man vill gärna summera och göra bokslut över det liv som har levts så här långt. Ett gott tecken för egen del när jag gjort en intervju som jag vet är fylld med intressanta saker är ivern att få komma igång och börja skriva. Den första delen om The Javelins är redan publicerad i Sweden Rock Magazine medan del två kommer vid ett senare tillfälle.
Comments