Liseberg del 2: Hurula

Fredag 26 juli

Andra kvällen i rad på Liseberg men den här gången är det inte försiktigt och tassande á la Sophie Zelmani utan rakt på sak och högljutt med Hurula. Om Sophie hade mycket att säga sin publik inskränker sig Hans Robert Hurulas prat till publiken framför Stora scen till ”tack så mycket” två gånger samt ”tack för att ni kom”. Om man inte är så bekväm med mellansnack är det ju bara att ösa på vilket Hurula gör i cirka 70 minuter. Visst, han/de pratar inte mycket, de klär sig i svart som man gjort i rocksvängen i typ 45 år och den bombmatta av ljud som breds ut över de som tagit sig hit – eftersom han inte varit med i typ ”Så mycket bättre” är Hurula inte ”känd” och kan locka publik, så är det inte så många – är en överkörning. Om man gillar att bli överkörd. Vilket jag gillar. Även om han/de lånar rätt friskt från rockhistorien. ”Ny drog” till exempel är en uppdaterad version av The Rolling Stones ”Under my thumb”. Framför allt är det texterna jag fastnar för. Han sjunger om miljonprogrammet (bara en sådan sak) och vill i ”Skjut mig” att den han pratar med ska ”lova och skjut mig om jag blir som en av dom”. Hurula fyller 40 i november men tror ni att den känslan någonsin går ur en? Svaret är nej. Och klockan åtta, när konserten startar, är det varmt. Med nästan 32 grader är det näst varmast i Sverige i just Göteborg. Visst är det galet skönt men ingen ska säga annat än att vår gemensamma planet är trasig.