top of page

Om konsten att bestiga berg

På samma sätt som med Glen Hansard börjar resan med att berätta om U2 med en bild utomhus men i fallet med Glens landsmän har det full täckning. Så här. Under lång tid och framför allt under nästan två decennier var ett nytt album med U2 lite grand som att stå på ett berg när det stormade och blåste som allra mest. Så var det fram tills albumet ”No line on the horizon” från 2009 då det kändes som man satt hemma i vardagsrummet framför en TV. Eller rättare sagt så var det antagligen med såväl ”All that you can´t leave behind” från 2000 och ”How to dismantle an atombom” med de albumen ”räddades” i viss mån av två fantastiska singlar i ”Beautiful day” respektive ”Vertigo”. På något sätt blev U2 mänskliga i bemärkelsen att det inte går att återuppfinna sig själv hur många gånger som helst vilket de ju har gjort inte bara en eller två utan tre gånger under sin karriär. Men även om man tycker att det går allt längre och längre mellan de riktigt helgjutna albumen, så levererar de fortfarande live och då har jag sett U2 på varje turné sedan 1982. På förrförra turnén, då jag hann se bandet live på SECC i Glasgow, kom jag på mig själv halvvägs genom konserten att jag tänkte ”fan, de klarar fortfarande av det!” medan förra sommarens utomhussväng baserad på 30-årsjubileet kring ”The joshua tree” var speciell i bemärkelsen att U2 för första gången blev något nostalgiska. Inomhussvängen 2018 är baserad på pendangen till ”Songs of innocence” det vill säga ”Songs of experience” och sker dessutom med det mesta av det tekniska från turnén 2015 intakt det vill säga den gigantiska videoväggen ovanför catwalken i mitten av arenan – den som bandet själv kallar för barricage – som central punkt i showen. Vilket är bra om du står eller sitter vänd mot arenans långsida men på den som sitter på kortändarna i Manchester Arena med plats för 21 000 åskådare förstår helt plötsligt varför det står ”restricted view” på biljetterna…vilket i sin tur förklarar varför biljettpriset inte är bland det högst (inte ens 450 kronor). Men det går alltid att förflytta sig runt i arenan för U2:s publik är som bandet: medelklass och därefter sitter man lugnt och stilla kvar och avnjuter konserten. Man letar inte upp en ny plats. Vilket är helt OK. För det gör ju bandet också. Kommer ni ihåg introt till 1992 års turné med ”Zoo station” där Bono sparkade i takt till takten i introt? Nå, han känns en bit ifrån det idag. Men så är han också 58… Slagdängor som nämnda ”Vertigo” låter precis som den ska och många med den men åter andra bli något helt annat. Min personliga favorit ”Stay (faraway, so close!)” blir så lam i sin akustiska tappning (de har knappt gjort den på något annat sätt) att melodin nästan går förlorad. Den låten är som bekant hämtad från den något bortglömda och grymt underskattade ”Zooropa” som vid det här laget har 25 år på nacken. För första gången tänker jag under konserten att ”börjar de efter att ha funnits som band i 42 år komma till vägs ände? I en intervju med BBC säger basisten Adam Clayton att bandet under de senaste fyra åren har turnerat ganska friskt. ”Jag tror vi behöver ta oss bort från det här ett tag för att ge publiken en möjlighet att vila”. Och vila kan man göra på ett berg eller i alla fall en hög kulle dit man kan gå utan att bli alltför svettig. Det var det som skedde tidigare den här dagen i mitten av oktober.

Där kan man stå i solskenet och bara tänka att ”det här, det är också fantastiskt”.




Kommentare


bottom of page