”Det är inte illa att kunna klappa i takt i en konsert som börjar klockan sju.” Säger Joel Alme.
Som tänker att klappa i takt går att göra först med en klämtare eller två innanför västen. Vilket de på de första bänkraderna säger att jo, men det är ju det vi har gjort. Vi är alltså publiken på Borås Stadsteater dit Joels turné har kommit denna fredagskväll sent i januari. Nej, han spelar inte ”Snart skiner Poseidon” – givetvis inte för det har han ju inte mycket för i ett Elfsborgsfäste – men däremot mycket från hans senaste album ”Bort bort bort” vars låtar och då framför allt texter jag absolut kan känna igen mig i. Inte för att jag likt Joel växt upp en alkismiljö men däremot det här med relationer, arbetarklass och liknande. Att känna att man är lite mindre värd på grund av den bakgrund man har.
Flera av textraderna går rakt in i hjärtat. Det är som Ulf Lundell en gång uttryckte det att det hade varit bättre om socialdemokratin istället för en extra och sjätte semestervecka skulle försöka utrusta arbetarklassen med det självförtroende som de högre stånden alltid tycks ha med sig naturligt. Två saker dock. Ett: i princip ingen av låtarna verkar avslutas på ett naturligt sätt. Joel plus fyra medmusiker spelar på i godan ro när Joel helt plötsligt sträcker ett finger upp i luften som betyder – visar det sig (typ) – att låten ska ta slut om fyra takter. Det är som att bevittna fem musiker som övat var och en på sitt håll men inte tillsammans men som ändå försöker få ihop det live Två: de går av efter 44 minuter. 44 minuter! För att komma tillbaka för lite mer musik men ändå sluta när de har spelat i ”bara” en timme och sex minuter. Trodde aldrig jag skulle få uppleva en kortare konsert än Ozzy Osbourne som 1986 spelade i 70 minuter. Men det fick jag inte för Joel kom in en gång till själv och bara för vår skull. Då blev det mer än 70 minuter. Tack för det. Och tack i övrigt för Joel behövs som motvikt inte minst i dessa tider av Mello-tjafs.