Ni blev nyligen bestulna på utrustning, instrument och merchandise. Var och när hände det?
– Det hände den 28 juli när vi var på turné med Crowbar men vi fick faktiskt tillbaka det mesta idag, säger Tom Leighton, sångare och gitarrist i Wolf Jaw. Polisen ringde i morse och berättade att de hittat det i en lumpbod. Vår utrustning och merchen låg i ett rum intill. Helt otroligt! Det enda vi saknar är två basar och några mikrofoner. Vanen stals där den stod parkerad utanför basisten Dale Tinks hus, men fordonet hittades knappt en mil ifrån där vi bor. Polisen har tydligen arresterat någon som befann sig i lokalen. Tur i oturen var att vi hade en del pengar sparade men vi kunde låna ihop en del utrustning. Vi hade dock bara ett gig kvar på turnén och kunde rent fysiskt inte genomföra det.
Stephen Evans startade en insamling via nätet?
– Stämmer, han är ett fan och har alltid stöttat oss. För egen del var jag lite tveksam till det för vi kunde ju ha parkerat vanen någon helt annanstans utan risk för stöld. Men vi är trots allt tacksamma för insamlingen hjälpte oss att köpa nya basar till Dale.
Här fungerade nätet för er men tycker du att nätet generellt sett är till ett bands för- eller nackdel?
– Det är 50-50. Om man använder det på rätt sätt är det bra för att kunna nå ut med ens musik, men de strömmande tjänsterna gör det svårt att tjäna några större pengar.
Tidigare i år bytte ni namnet på bandet från The Badflowers till Wolf Jaw. Berodde det på det amerikanska bandet Badflower?
– Vi var tvungna att tänka efter innan vi släppte ny musik. Att ta ett steg eller två tillbaka för att kunna ta flera steg framåt. Vi ville väl egentligen inte byta utan det var mer på affärsmässiga grunder plus att materialet på nya albumet ”The heart won´t listen” var tyngre. Då passade det nya namnet bättre. En wolf jaw (ungefär tång) är för övrigt ett verktyg som används av smeder.
Ni kommer från Cannock i The Black Country som är omlandet runt Birmingham. Sista kolgruvan i området stängde 1993. Kändes det som att ni växte upp i ett industriellt område?
– Cannock ligger precis i utkanten men alla de pubar och klubbar vi spelat på ligger i The Black Country. Området har absolut präglat vår musik på samma sätt som den gjorde för Black Sabbath, Judas Priest, Glenn Hughes med flera. Områdets musikaliska DNA – allt det tunga, råa, industriella och mörka – finns i oss också. Gruvorna och industrierna lever helt klart kvar i anden.
Glenn Hughes men också Whitesnakes förre gitarrist Mel Galley är från Cannock.
– Det stämmer! Dale har faktiskt jammat med Mel en kort tid innan Mel gick bort (2008) och jag har sett Glenn några gånger men inte haft nöjet att träffa honom. Att de startade här och i Glenns fall fortfarande är aktiv är definitivt en förebild för oss.
Har ni alltid varit en trio?
– I början var vi fem medlemmar som spelade coverlåtar men vi ville göra något eget. Då var Dale sångare men ville koncentrera sig på att spela bas. Jag tog på mig ansvaret att sjunga. Trummisen Karl Selickis var den pusselbit som saknades. Jag började som gitarrist 13 år gammal och sjöng live första gången när jag var 20-21 år gammal. Nu är jag 31. Jag har egentligen ingen förebild som sångare men det det finns några som jag ser upp till som till exempel Jay Buchanan i Rival Sons liksom Glenn Hughes.
Nya albumet heter ”The heart won´t listen” men det finns ingen låt som heter så?
– I låten ”I lose my mind” sjunger jag ”the heart won´t listen to my head and my head won’t listen to anything”. Jag står för ungefär 90 procent av texterna och får en del hjälp av min partner med texter. Hon är bra på det. Musik men också ord fungerar som terapi för mig. Jag blir lugnare. ”Oljudet” i huvudet försvinner. Jag kan tänka klarare.
Har du funderat på varför du gör det du gör?
– Svår fråga! Men jag försöker inte uppfylla eller uppnå något speciellt utan gör bara det som jag är mer eller mindre gjord för. Det var liksom det här jag skulle göra. Jag är som mest hemma när jag och mina kompisar står på en scen.
