Budskapet når mig att Martin Birch har gått bort och det vid blott 71 års ålder.
För den stora massan av musikälskare är det kanske inte någon att haja till för men för oss nördar som kan grotta ner oss i sådant där på albumomslag och detaljer som vem som har producerat ett album är han ett namn av gigantiska mått…ah, det går fan inte att mäta hans storhet.
Han var född i samma stad som Paul Weller (Woking, alltså) och sökte sig en framtid som den som skulle omvandla musikers och bands ambitioner och idéer till något som var lyssningsbart.
På vägen jobbade han med några av den tunga musikens absolut tyngsta – tunga i bemärkelsen bland annat av betydelse för rockmusikens historia – som Black Sabbath, Deep Purple, Iron Maiden, Rainbow och Whitesnake.
När jag räknar vilka album som han producerat och som jag har min ägo, så visar det sig vara hela 43 stycken! Han är med ord i allra högsta grad ansvarig för det som var soundtracket till mina inte minst barn- och ungdomsår samt som ung vuxen.
Det märkliga var att han pensionerade sig efter att ha producerat klart Maidens album ”Fear of the dark” 1992 för att därefter inte göra något alls. Då var han på väg att fylla 43 år. Kunskapen om vad han har ägnat sig åt under de senaste 28 åren är sparsmakat för att inte säga direkt obefintligt.
Birch har över huvudtaget inte kapitaliserat varken på sitt namn eller återkommit i en position där han får berätta gamla minnen eller deklarera hur mycket sämre all ny musik låter.
Fotografen Fin Costellos bild här intill från 1976 tillsammans med Rainbow – med all säkerhet då bandet spelade in ”Rising” i Musicland Studios i München – visar en Martin Birch som då bara var 27 år gammal!
Men det är väl det här som är det magiska med musik. Man kan alltid rota fram sina vinyl eller CD-skivor eller som jag just nu lyssna på Black Sabbaths ”Mob rules” på Tidal och låta sig uppslukas av det här med inspelad musik som aldrig försvinner.
Och jag ber att få citera en bloggare som hade hyllmeter av rocklitteratur där hemma med alla sina favoritband men saknade en: den självbiografi som Martin Birch borde/skulle ha skrivit. ”Martin, write your bloody book”. Hear, hear!
Nu är det för sent eftersom han har gått bort men som sagt musiken finns där att lyssna på. Kanske att någon börjar med att intervjua alla de musiker som han jobbade med och som fortfarande är i livet.