top of page

Två böcker om vemod

Två böcker om och kring musik med lite olika utfall men där känslan som uppstår, när man lägger ifrån sig respektive bok, är ett visst vemod.

Den ena är amerikansk – ”The oral history of King´s X” – och den andra är svensk: ”Quel bordel” som är journalisten Håkan Laghers bok om musikern och producenten Christian Falk som gick bort i cancer 2014.

Redan i titeln ”Quel bordel” finns det tragiska invävt i Christian Falks liv då det var det som hans franskfödde pappa brukade säga det vill säga ungefär ”vilket stök”. Christian var barnet till en pappa som i stort sett var frånvarande hela hans liv och en mamma som var fotomodell men inte kunde vara där för sin son. Han växte upp hos sin mormor och morfar och i vuxen ålder tog hans mamma livet av sig.

Men Christian visade sig ha en stor talang som först basist i Imperiet och sedan som producent för de första artisterna inom svensk hiphop och rap. Hans kunskap om musik var stort och omfattande och han var en av de absolut första – om inte rentav den förste – att sampla musik som ett sätt att skapa.

Parallellt med all musik hade han en mörkare sida med drogmissbruk, flera havererade familjer (även om det verkar som alla före detta samt barnen ändå fanns vid hans sida) och ett gradvis förfall. Den sista tiden bodde han i en visserligen ombonad bostad men det var ett källarutrymme intill ett soprum.

När Christian fick beskedet om cancer och att det inte gick att göra något åt sjukdomen han hann bland annat slutföra ett ”Sommarprat” samt kontakta Håkan Lagher för att det skulle skrivas en bok om honom. Han intervjuades men också en rad andra personer, såväl närstående som kollegor i musikbranschen. Allt skulle upp till ytan. Inget skulle döljas. Två som inte ville medverka var Robyn respektive Neneh Cherry. Den förstanämnde hade Håkan kontakt med via mess, den andre svarade aldrig. Den fråga man som läsare gärna ville ha var varför de inte ville medverka i boken. Visst, det finns inget tvång eller någon given lag om att man ska vara med men ändå – Christian var ju ganska betydelsefull i respektive artists liv.

Berättelsen förs fram via långa citat från människor kring Christian. Fördelen är ju uppenbar: orden är inte förvanskade på något sätt. Nackdelen är att det ibland ställer krav på att man har koll på hur musiklivet vid tidpunkten för olika händelser.

Samma metod det vill söka att prata med människor och låta deras citat föra berättelsen framåt använder sig den amerikanske rockjournalisten Greg Prato i sin bok om King´s X.

Rocktrion bildades redan i början av 80-talet och hittade sitt eget sound – grovt förenklat en version av tung rock á la Led Zeppelin parad med The Beatles popmelodier och stämsång – som tilltalade en hel del människor.

Jag själv var en av dem som hittade bandet runt 1990 med tredje albumet ”Faith hope love” och sedan letade mig tillbaka till de två första ”Out of the silens planet” och ”Gretchen goes to Nebraska”. De här albumen SKA ingå i en sann musikälskares skivsamling.

Om man pratar med andra fans av bandet kan det vara fråga om samtal som pågår i timmar för man är uppriktigt fascinerad över hur fantastisk musiken fortfarande låter men också detta: hur var det möjligt att de aldrig blev större än vad de blev? De hade rockjournalister och större skivbolag bakom sig samtidigt som den ena musikern efter den andra – tre exempel i boken är Anthtrax trummis Charlie Benante, Mötley Crües gitarrist Mick Mars och Smashing Pumkins sångare och gitarrist Billy Morgan – hyllade dem för sin musikalitet. Men när gruppen stod inför ett stort möjligt genombrott med sitt femte albumet”Dogman” kring tidpunkten för Woodstock-festivalen 1994, så sålde King´s X ändå bara 350 exemplar i veckan.

Trots uppförsbacken och stunder av meningslöshet har bandet aldrig lagt av och de turnerar tämligen ofta. Tyvärr blev Europaturnén hösten 2019 inställd med kort varsel då någon närstående till bandet blivit sjuk.

Greg Pratos tillvägagångssätt med citat på citat för att driva berättelsen framåt fungerar inledningsvis eftersom man som läsare är genuint intresserad av att veta hur det gick till. Även den grundliga genomgången av samtliga låtar på alla album fyller inledningsvis sin funktion. Bakgrundshistorien till bandets kanske mest älskade låt – ”Goldilox” – får sin förklaring: det var en tjej på en rockklubb som gitarristen Ty Tabor aldrig vågade prata med men som blev förevigad i en sång.

Citaten kring låtarna på albumen tar upp en försvarlig del av boken och i ärlighetens namn är låtarna inte alltid så pass intressanta. Och det här säger jag som ett stort fan av bandet.

På samma sätt hade man velat få in bandets musik och historia i en större kontext. Den som läser boken kan inte föreställa sig hur udda Kings´s X lät när de gav ut sin första album mot slutet av 80-talet då pudelrocken dominerade topplistorna.

Christian Falk hade en karriär som gick upp och ner och upp och sedan väldigt mycket ner medan King´s X aldrig blev så stora som man hade kunnat tro.

Därför erfar man ett visst vemod när man lägger ifrån sig böckerna men det går samtidigt ändå att känna en viss triumf. Deras musik kommer att lev kvar långt efter att de inte finns kvar bland oss.



1 komentář


Roger Skoog
Roger Skoog
09. 9. 2019

Billy Morgan = Billy Corgan

To se mi líbí
bottom of page