Ni vet det där med att äta kakan och ha den kvar?
Nå, det talesättet blev giltigt på nationaldagen den 6 juni.
I Trädgårdsföreningen mitt i Göteborg genomfördes endagsfestivalen A day in the park (någon måste ha tänkt på Queen som ju sin tur tänkte på en bröderna Marx-film) och på Liseberg lirade Hollywood Vampires och om man har sett Joe Perry och Alice Cooper live fler gånger än man vågar räkna, så är det ju alltid kul att kunna säga att man också har sett skådisen Johnny Depp live.
På A day in the park var biljetten gratis – typ – och till Liseberg är ett årskort bland det första jag brukar investera i när ett nytt år infaller.
Man hade liksom inget att förlora. Mer än sin tid då. Och den kan ju vara värdefull.
Nå, jag inledde dagen och kvällen i parken med att försöka se och lyssna på Warpaint och Future Islands och förundrades över att höra människor prata aktiefonder, åkgräsklippare och kommande grillfester för att fortsätta på Liseberg där publiken, som var typ fyra gånger större än på A day in the park, göra exakt samma sak.
Det är en sjuka som finns i många länder men som verkar vara specifik för Sverige. Frågan är enkel: varför går man till en konsert för att prata när man kan/ska lyssna och titta?
Missförstå mig rätt: det är helt OK att vara social. Men varför 15 meter från scen runt människor som kanske sett fram emot konserten i flera månader? Du riskerar att sabba upplevelsen för andra!
För egen del är jag extra uppmärksam och ser till att inte missa något. Kanske kommer aldrig tillfället tillbaka. I andras sällskap kan jag därför kanske framstå som osocial och okoncentrerad. Men jag är bara så inne i musiken.
Hollywood Vampires består av flera fantastiska enheter men tillsammans fullkomligt slaktade de bland annat The Whos ”Baba o´riley” och på A day in the park blev det glasklart att det är många band och artister man måste ha ett förhållande till redan innan för att fullt ut kunna njuta av musiken.
Så – var det en bortkastad dag?
Nej!
Istället för att sitta hemma och göra ingenting, vilket i sig kan vara en helt okej sysselsättning, fick jag möjlighet att se ett antal välbetalda kulturarbetare utöva sina respektive yrken. Därmed var det ingen bortkastad dag.
Om nu bara folk kunde sluta upp med att prata, så vore det ännu bättre…
