Mina arbetsdaggar är vanligtvis fyllda av att beskriva sport i alla dess former. Från att fråga spelarna i Kungälvs HK hur det går i SHE i handboll och ner till ungdomar i friidrott som gör sina första resultat i ett tävlingssammanhang.
Oftast handlar det om segrar eller förluster, om 3–1 eller 4–5 och varför det blev som det blev.
Men ibland bryter det av och blir helt plötsligt väldigt mycket allvarligare och en kamp som blev en förlust men som är en sorts seger. Som den 13-årige Johannes som tidigare i år gick bort i cancer.
Att jag alls fick reda på honom var för att den klubb han spelade för – Stenungsunds Innebandyklubb – tillsammans med de anhöriga hade dragit igång ett pris i hans minne. Information fanns på klubbens hemsida.
Via ombud ställde jag frågan om de ville prata och fick ganska snabbt svaret att det ville de. Så resan gick till ett hus strax utanför Jörlanda och vetskapen om att jag ska prata med en mamma men också två systrar som förlorat sin son respektive lillebror.
Hur för man sådana samtal? Det viktigaste är att lyssna på vad de säger men också ställa så kallade öppna frågor. Att en 13-åring rycks bort i cancer är så dramatiskt och omvälvande att det som de anhöriga har att berätta i sig står helt på egna ben. Som skribent behöver man inte addera något, bara återge.
Ni kan själva ta del av artikel via den här länken: https://lokaltidningensto.se/sport/johannes-minne-lever-vidare-genom-innebandyn/
