I min ungdom läste jag, precis som antagligen väldigt många andra, rockskribenten Mats Olssons recensioner, reportage och artiklar i Expressen. Över tid verkade det vara tre band som återkom mer ofta än andra: Sir Douglas Quintet, NRBQ och Los Lobos. Inget av banden har jag sett live. Inte förrän ikväll. Och då blev det Los Lobos. "Its good to be here...have we been here before?" undrar sångaren och gitarristen Cesar Rosas som får höra både ja och nej från publiken som antagligen inte förstår om han syftar på Pustervik som enskilt spelställe eller Göteborg som stad. Lite svårt att veta om man som han ska försöka minnas gig som sträcker sig tillbaka till 1973. "Its good to be here - its good to be anywhere!" säger han till slut. Under den första timmen är de sex farbröderna på scen ett ytterst kompetent bluesrockigt band för att efter cirka en timme bränna till när de tar fram en acordion och låta sitt mexikanska påbrå höras. Då ökar också entusiasmen hos publiken. Om Los Lobos anno 2018 motsvarar det som Mats Olsson skrev spaltmeter om förr i tiden? Tja, det är i alla fall inte dåligt men kanske att de förr var aningen mer mobila på scen än idag då man mer tänker på permobil. En fördel att se ett band där alla är kring pensionsstrecket är att 1) de har inget förband och 2) de börjar spela kl 20 för de vill antagligen gå och lägga sig i tid. Inte mig emot!