Vi skriver år 1996 och det kommer ett band som kallar sig för The Soundtrack of Our Lives och de släpper ett album som har titeln ”Welcome to the infant freebase” och sångaren visar sig hålla på GAIS och alt är precis hur bra som helst. Men när bandets historia ska spåras visar sig några ha ett förflutet i Union Carbide Productions, ett band som jag aldrig hade förmånen att få se när det begav sig. Några få i min bekantskapskrets hade sett dem och pratade om gig som var smått kaotiska. 22 år senare är det dags för en återförening – inte den första, det har skett fler – och då blir stora scenen Liseberg en scen att beträda för UCB. Jag står nedanför och rakt framför och det uppstår en märklig känsla: jag upplever ett band i princip för första gången och rycks med av musiken. Samtidigt vet jag att det är nostalgi men ändå inte av det enkla skälet att för att nostalgi ska kunna uppstå måste det finnas ett förflutet att förhålla sig till. Och det finns det ju inte för mig eftersom jag inte upplevde när det begav sig första gången. UCB skramlar på, folket jublar och det tar slut och en kompis berättar att UCB ska fortsätta kvällen och natten på ett annat ställe i Göteborg. ”Men…ska de inte spela på Gröna Lund i morgon?” ”Jo…” Men av vad jag vet blev det en konsert även dagen efter.
